E jag en riktig biodlare nu?

Första gången jag var med om att mina bin svärmade var bara en vecka efter att jag fick dem för två år sedan. Då var det ganska enkelt eftersom drottningen var vingklippt och följde inte med svärmen utan ramlade bara ut nedanför flustret. Därför återvände bisvärmen inom några timmar och allt var frid och fröjd.
Andra gången var förra söndagen. De passade på när jag var i England och stackars svärmor (svärmmor!) som var husvakt ringde med halv panik i rösten och berättade att våra bin svärmade och hade satt sig i bigarråträdet. Inte så enkelt att fixa det på distans men jag fick via ombud tag på vår lokala bitillsyningsman som kom och hjälpte till och såg till att svärmen togs om hand och sattes i en ny kupa på annan plats i trädgården.

Så här års är det ganska vanligt att bina svärmar och som nybörjare är det lite lurigt att parera och åtgärda eventuella ‘utbrytningsförsök’.
Idag var det så dags igen. Strax före lunch när jag gick ut från lagret hörde jag att det surrades högt uppe ifrån bikuporna så jag gick dit och tittade. Det var full rulle utanför båda kuporna och bina flög hit och dit och surrade högt. Solen sken så jag befarade att de förberedde sig på att svärma, men regnet hängde i luften så jag tänkte risken kanske inte var överhängande.

Vi hade fullt upp med annat under dagen, men vid 16-tiden gick jag upp igen och kikade. Då hade det regnat rejält och duggade nu lätt. Det var väldigt tyst vid båda kuporna, men det var inte alls lugnande för det var lite väl få bin ute så det kändes som att risken var stor att de hunnit med att svärma under dagen trots regnandet.
Tänkte att jag får gå in i kuporna och kolla i morgon, men då pekade Monica på en stolpe en bit ifrån kuporna – och där satt de. Tysta som möss trängdes de längs stolpen som håller stödet till hallonplantorna. De var antagligen lite missnöjda med vädret och hade inte kommit längre.

Kände halv panik, men var väldigt tacksam att Torbjörn ännu inte hunnit åka hem eftersom han brukar hjälpa till med bina och här verkligen skulle vara till hjälp. Att ta hand om en svärm är något jag mer eller mindre förträngt att jag kommer tvingas göra. Det verkar lite småknepigt tycker jag, men eftersom de haft vänligheten att sätta sig lågt och inte i en trädtopp kändes det ändå lite hanterbart. Dessutom lär det vara så att de är extra snälla när de svärmar. Då har de förberett sig genom att vara mätta och belåtna eftersom de de ska ut på äventyr och behöver ha mycket energi med sig.
Det var inte att vänta på – bara att kränga på sig skyddsutrustning, leta upp en låda med ramar och sätta igång…
Jag har hört talas om fall där man tvingats fälla träd så det var rätt lindrigt att baxa bort stödpinnen från hallonlandet. På bilden här nedanför syns det hur Torbjörn tagit loss pinnen och slår loss bina ovanför lådan så de rasar ner på ramarna där de förhoppningsvis ska stanna kvar.

Efter en hel del pyssel där vi skakat bin ur hallonplantor, skopat upp dem med en spade och med händerna verkade det som om vi lyckats få drottningen ner i lådan och därmed var kampen över. Då följer de andra bina snällt med och senast jag kollade verkade det ganska lugn i den nya lilla kupan.

Så nu undrar jag bara: Är jag en riktig biodlare nu när jag själv tagit hand om en svärm?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*